Kristdemokraterna, Tro och Abort

Kristdemokraterna är ett kluvet parti, och abortfrågan är inget undantag. Ledningen och den för partiet viktiga kärntruppen (ofta fundament inom frikyrkorörelsen) står på varsin sida om stupet. Nu tycks det som om ledningen vill tvätta bort sin stämpel som abortmotståndare. Man vill bli mer ”vanlig” och detta kan paradoxalt nog - till vår glädje – straffa sig i längden.

Man kan i kapitlet som behandlar social trygghet i 1979 års partiprogram från Kristdemokraterna läsa att det sociala ansvaret ska bygga på kristna principer och samhället ska aktivt främja den kristet-sociala verksamheten. Abortfrågan kopplas samman med den så viktiga familjepolitiken och man konstaterar att en aktiv familjepolitik som främjar familjebildningen och familjelivet är nödvändig. Det framgår att mödrar, som har ett stort ansvar i familjen och bör ha mer tid med familjen och hemmet, skall ges praktiskt samhällsstöd. Den kristet ortodoxa synen på vad man ser som rätten till liv anses som en av de grundläggande principerna. Det tillsammans det centrala i att bygga en familj är grundstenarna för den abortkritik som förs fram. Givetvis grundar sig dessa åsikter i den tolkning man gör av kristna tron i klassisk konservativ anda. Man skriver att ekonomiska och sociala missförhållanden skall inte vara någon anledning till abort. Man menar vidare att en väl utbyggd familjerådgivning som skall arbeta i abortförebyggande syfte är nödvändig. En ännu klarare hållning i abortfrågan framkommer i kapitlet som behandlar rättstrygghet och kriminalvård. Där kan man läsa: “Principen om människolivets okränkbarhet måste komma till uttryck i lagstiftningen rörande abort, dödshjälp /.../". Här konstaterar man att någon form av lagstiftning mot abort är nödvändigt.

Men sedan hände något. Den allmänna opinionen blev för stark till de mer konservativa krafternas förtret.

I det nyare partiprogrammet från år 2001 har det, i det äldre partiprogrammet så viktiga ideologiska principerna, utbytts mot ett mer pragmatisk ideal. Man möts här av vad som kan tokas som en “moment tjugutvå” mellan det som borde vara idépolitiskt ideal enligt den kristna tron, som man ser sig allierad med, och det som publiceras i partiprogrammet. I det nyare partiprogrammet konstaterar man att; “Rätten till liv är den grundläggande förutsättningen för övriga mänskliga rättigheter". Man kan fortsatt läsa att det är varje värdeförankrad demokratis ansvar att värna livet allt ifrån dess tillblivelse. En abortsituation är därför en konflikt mellan rätten till liv och de blivande föräldrarnas situation i de fall man inte tycker sig ha möjlighet att förfölja graviditeten. Man konstaterar att det är omöjligt för staten och lagstiftningen att ställa sig neutrala till det etiska dilemma som abort innebär. En abort innebär att ett liv släcks.

Men, likt en dubbelmoralens absurditet, så påpekar man att lösningen på detta dilemma emellertid inte är förbud. Erfarenheten visar, vilket forskning har konstaterat, att där aborter inte är tillåtna utförs den ändå och det inte är rimligt att någon annan än kvinnan under graviditetens första fas fattar det avgörande beslutet om eventuell abort.

Detta är tillsynes goda slutsatser man tagit, men innebär stora problem för Kristdemokraternas trovärdighet.

I det nya partiprogrammet konstateras, som vi redan konstaterat, att vad man ser som rätten till liv är den grundläggande principen i samhället. Abort anser man därför är fel. Men samtidigt är man inte beredd att sjösätta dessa politiska ideal i verkligheten. Till skillnad från 1979 har man således inte längre kvar krav på lagstiftning. Man konstaterar att man har en åsikt och vilja, men inte modet att framföra dessa.

Här kan det tydas en krock mellan ideologin och strategiska anpassning. Vad man i principprogrammet ser som människans rätt till sin egna kropp tillmäts större vikt än människovärdet i den slutliga pläderingen. Detta till trots att man tidigt konstaterar att ideologiskt och är människovärdet det största som finns!

Att det skett en förändring när det gäller Kristdemokraternas relation till det kristna budskapet som grundläggande idéfundament när det gäller abortfrågan tycks uppenbart. I alla fall om man undersöker partiprogrammen. Men utöver den officiella och ofta tillrättalagda presentationen som görs i partiprogrammen så finns det en mer dynamisk debatt inom partiet om den ideologiska anpassning som skett mot det sekulariserade samhället. I bland annat Svenska Dagbladet har det under en längre tid förekommit en rad debattartiklar som debatterar huruvida den anpassning som skett varit bra eller ej - eller ännu viktigare, om det som kristdemokratiskt parti är ideologiskt och moraliskt riktig att göra denna anpassning.

Kristdemokraterna också fått kompromissa bort många frågor när de väl kom in i riksdagen. Dessa kompromisser är idag, när man åter igen sitter i regeringsställning, av högre grad. Innan man i början av 1990-talet fick en snabb opinionssvängning och i valet till riksdagen 1991 fick 7,1 % av rösterna och 26 mandat kunde man bygga sina idéer nästan helt på teori. Nu kom praktiken - med kompromisser, ansvarstagande och en sekulariseringskraft som, trots att man som parti vuxit, hade folklig majoritet. Denna språngbräda, att man kommit in i riksdagen och var på väg att bli ett etablerat parti, tycks har framtvingat en förändring. Denna förändring som skett mot en mer allmän liberal hållning och har under en längre tid fått kritik från de egna leden.

Kristdemokraterna håller på att tappa sin identitet – inget vi inom ÖSSK gråter över. I och med förändringen och kompromisserna håller man på att försvinna som profilerande pari. De tidigare (kontroversiella?) åsikterna om abort var viktigare än vad man tror. Kring dessa åsikter slöt man nämligen en, om inte allt för stor, väljargrupp. Denna väljargrupp känner sig nu sviken och funderar på anledningen till varför man ska rösta på Kristdemokraterna. Och kanske är dagens dåliga opinionssiffror ett resultat av denna utveckling?

Den medvetna strävan och tendensen med sekularisera partiprogrammet tycks vara att “bredda” partiet. Man kan fråga sig om inte kristdemokraternas troliga försök till anpassning av sin tidigt traditionellt kristna politik till en mer “anpassad” ideologi medför ytterligare ett problem. Vad skulle en anpassning för ett kristdemokratiskt parti, som säger sig vila på en kristen värdegrund, mot de andra borgerliga partierna innebära? Den kristna profilen är ju själva existensberättigandet - själva affärsidén! Att tona ner partiets kristna idébakgrund innebär att man blir ett parti bland alla de andra borgerliga partierna. För samtidigt som den traditionellt kristna idépolitiken är kristdemokraternas akilleshäl så är den kanske också deras behållning. Även om den traditionella idépolitiken inte samlar en större skala tycks den genom historien varit nog för att ge riksdagsplatser. Men om profileringen försvinner i ett försök till anpassning kommer partiet nog göra så med. Ett kristdemokratiskt parti utan kristdemokratiska profileringsfrågor har en begränsad - eller ickeexisterande - roll att fylla.

Men samtidigt är Sverige, som vi har konstaterat, ett av världens mest sekulariserade länder och kristdemokraterna vill fånga väljare. Frågan är då hur långt man kan gå i sin anpassning? Vart ligger gränsen? Tynar man bort om det blir ett av alla de andra borgerliga partierna?

Min tro och förhoppning är att Kristdemokraterna snart bara existerar i minnet.

Calle Cedergren, ÖSSK