I den borgerliga valpropagandan användes konsekvent siffror mellan en miljon och en och en halv miljon för att precisera det antal svenskar som lever i någon form av utanförskap. Tydligen ingick också jag som student i denna utanförskap.
För att komma upp i siffror på bortemot en och en halv miljon - förutom öppet arbetslösa och arbetslösa i åtgärder - räkna man också in alla som är sjuka, förtidspensionerade, studerar, är föräldralediga, tjänstlediga, hemarbetande och sitter i fängelse.
Hur kan att vara med sina barn vara utanförskap? Hur kan att studera för framtidens behov vara utanförskap?
Nej, så är inte fallet.
Vi är alla medvetna om att i ett socialdemokratiskt samhälle är arbetet grunden. Men det tar inte stopp där. Ett samhälle är inte bra bara för att alla arbetar. Det är inte så man mäter välfärd. Det är inte så man mäter framgång.
Att vara ledig är i många fall ett sundhetstecken för en modern ekonomi. I en sund ekonomi har man råd med att många har möjlighet att ta föräldraledigt eller tjänstledigt, att studera, att vara sjukskrivna när de är sjuka.
Inte ens i en socialdemokratisk vision om full sysselsättning kan man helt tänka bort arbetslösheten, d v s den som beror på en naturlig strukturomvandling. En viss arbetslöshet är enligt nationalekonomerna positiv. Vi går mellan olika jobb – söker oss dit vi trivs och gör mest nytta.
Däremot måste långtidsarbetslösheten utraderas. Den är belastande och förstörande. Sedan högerpartierna tog makten så har långtidsarbetslösheten stigit! Den goda och utvecklande arbetslösheten har minskat, medan den onda har stigit. Utanförskapet har igenom högerns politik en reell!
Reinfeldts recept mot utanförskap smakar illa. Rikare blir allt rikare och förmögenhetsklyftorna vidgas. Är det verkligen så vi bryter den så kallade utanförskapen?
Calle Cedergren, ÖSSK
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar